Utdrag ur boken "MINNESSKRIFT I ORD OCH BILD".
Utgiven av FÖRSTA BAPTISTFÖRSAMLINGEN i Portland, Oregon, 1884-1924
Publicerad med anledning av 40-årshögtiden den 1-6 januari 1924

LÄNGE förblef större delen af Västkusten ett för den hvita rasen oupptäckt landområde där indianstammarna ströfvade obehindradt omkring och njöto af sin vilda frihet tills dess att de omsider träffade sina hvita öfvermän. Californien blef som bekant först upptäckt och befolkadt af spanjorer och senare lockade guldfynden folkströmmen dit österifrån. Hela landsträckan norr om,Californien, väster om Klippiga bergen, kallades Oregon.     Oregons historia begynner med upptäckten af den beryktade Columbiafloden af amerikanaren kapten Robert Gray. Flera skepp hade väl före honom seglat långs Stillahafskusten och passerat flodens mynning utan att upptäcka den. Engelsmannen kapten Vancouver var stadd på upptäcktsresa vid denna tid men seglade förbi det breda inloppet till floden, som han antog vara en hafsvik. Han sökte efter den flod eller det sund, som enligt den tidens föreställningar tänktes förena Stilla hafvet med Atlanten. Kapten Gray var inte ute i vetenskapliga syften. Hans ärende var endast att afyttra sin last i utbyte för dyrbara djurpälsar och skinn. Han uppnådde en dag flodens mynning och försökte segla in, men strömmen var för stark. Efter det att han meddelat Vancouver sin upptäckt och förgäfves sökt att öfvertyga honom om att han hade funnit den eftersökta floden, vände han tillbaka igen till flodens mynning och den 11 maj 1792 seglade Columbia "over the bar" under det att bränningarna tornade upp till höger och vänster om skeppet. Det var i själfva daggryningen - Oregons daggryning - som Columbia seglade öfver de farliga bankarna och fortsatte vidare 20 mil uppför floden. Där kastades ankar och om en stund svärmade de förvånade indianerna i sina kanoter omkring skeppet och gjorde sina handelsutbyten med främlingarna. Följande dag fortsattes färden 15 mil längre uppför floden, där skeppet vände och styrde åter sin färd ut mot hafvet, bärande med sig det viktiga budskapet till världen om att Västerns fabelaktiga flod ändtligen blifvit upptäckt. Den fick sitt namn efter kapten Grays fartyg Columbia.
     Den västra porten till det mystiska okända landet var härmed öppnad; nu återstod det att äfven öppna den östra porten och att landvägen tränga igenom de oupptäckta områdena. Förenta Staternas president Thomas Jefferson, som skref oafhängighetsförklaringen, fick höra om Oregons rikedom på pälsdjur, och han var angelägen om att föra dessa eftersökta produkter till de östra hamnstäderna.. För detta syfte utrustades en expedition för att vidare explorera Oregon, och till ledare för denna grupp på omkring 30 personer valdes kapten Meriwether Lewis och kapten William Clark. De begynte sin äfventyrliga resa år 1803 och tvänne år senare hade de uppnått sitt mål vid Columbiaflodens mynning. Nu hade man fått de länge efterlängtade upplysningarna ifrån trovärdiga män angående Oregon och många lycksökare vände begärligt sina lystna blickar mot landet med djurskinn och pälsar. En af de första att gripa de erbjudna tillfällena att tillvarataga landets rikedomar, var John Jacob Astor från New York, som utrustade ett skepp och sände det till Västkusten med 60 man. Dessa anlände till Columbias mynning den 22 mars 1811 och seglade några mil uppför floden. Där anlades det första nybygget i Oregon, som fick namnet Astoria efter dess grundläggare. Nu begynte en liflig handel med djurskinn och pälsvaror, och,det var här den ofvannämnde köpmannen lade grunden till sina ofantliga rikedomar. Följande år anlände allt flera nybyggare både genom den västra och den östra farvägen och pälshandel bedrefs i stor skala.
     Till en början trodde kanske indianerna att de hvite voro ett slags högre väsen, men de lärde snart att känna dem såsom giriga och stundom grymma herrar, som föga intresserade sig för deras själar och använde dem endast såsom medel i jakten efter djurskinn.
     Med tiden var det många af de fattigare indianerna som sålde sig själfva och läto sig säljas till de hvite såsom slafvar. En stark man såldes för mellan 5 och 15 filtar o. s. v. och den hvite jägaren hade vanligtvis ett par tre indianer, som togo hundarnas plats och behandlades föga bättre. Det kom dock någon nu och då af djurfångarne som hade tagit sin religion med sig och som hade intresse inte bara för djurskinn men äfven för odödliga människosjälar och dessa sådde en säd, som så småningorn började gro.